Ett par timmar har jag nu varit på Elias rum och städat och rensat. I väntan på att få fara till kyrkan..

Nej nej, jag ska bara dit ändå. Bara för att.

De enda gånger jag är i kyrkan är de få gånger som det är dop, bröllop eller begravning. Och hur ofta är det? Inte ofta..

Men de gånger jag väl är där så känner jag ett lugn, en frid.

Jag nämnde det för mamma häromdagen hur jag känner, och då bestämde vi att vi ska fara till kyrkan idag.

Det är kanske det jag behöver, att gå i kyrkan.

Vem vet, jag kanske blir religös på kuppen om jag går tillräckligt ofta   

Nä, bäst att skynda på..

När Rasmus var liten köpte jag allt, precis allt, nytt till honom. Ekonomin tillät det då. Och jag frossade i att handla  

När Rasmus vuxit ur sina kläder fick kusinen ärva dem. Mycket kläder såg nästan ut att vara oanvänt.

Sedan var det Elias tur att ha kläderna. Mycket var urtvättat och slitet.. Som det blir då tredje person slutligen ska ärva..

Elias har inte haft dem kläder som såg/ser slitna ut.

Då jag har kunnat, har jag köpt nytt åt honom. För hur skoj är det att ärva? Nä, just precis.

Jag hittade igen en kasse med 8 par jeans som det var hål i. Dem har Elias inte haft.. 8 par!

Kläder som killarna har haft då dem var små, de kläderna har deras minsta kusin fått ärva. Men dem kläderna skiter jag fullkomligt i om de blir slitna. Vi ska ändå inte ha några fler barn.

Kunde jag, så skulle jag köpa nytt lika ofta som jag gjorde en gång i tiden..