Sist jag jobbade var vecka 9, då jobbade jag varje dag. 17 timmar hade bemanningen skrapat ihop till mig.. 17 timmar!! Hallå, det är knappt 2 hela arbetsdagar! Suck..  

Men så igår morse ringde bemanningen och frågade om jag kunde jobba. Självklart! Fattas ju bara annat, för vem vill inte tjäna pengar?!

Det var ändock med en viss besvikelse jag tackade jag, jag sa som det var, att sist blev jag verkligen snuvad på timmarna. (De skulle fylla på fler timmar under veckan då det var sjukskrivningar, men så blev icke fallet)

Kunde de nu lova att jag skulle få jobba mer än de fjuttiga timmarna sist?

Imorgon ska jag få jobba, hittils min tredje dag denna vecka, med sammanlagt tjugofyra (24) timmar  

Jag bad såklart om ursäkt, då de ringde ut mig igår, över att jag lät så sur.

I dag har jag pratat med en chef för hemvården i en annan kommun, och det lät positivt till att jag skulle kunna få bli inskolad där, som vikarie. Men ett samtal skulle först göras med chefens kollegor. Hoppas!!

Det är synd att jag ska behöva söka mig till en annan kommun för att få jobba.. Jobben här, i vår kommun, växer inte på träd.. Men växer de överhuvudtaget någonstans?

Enda nackdelen med att jag får jobba, det är att hemmet blir eftersatt.

Och när hemmet inte hålls efter blir jag så sur, grinig, mår dåligt och blir stressad         

Gaah, varför är det bara jag, eller vi kvinnor, som ska hålla efter? Jag önskar att jag också hade tunnelseende och kunde slänga upp fötterna på sofflocket.

Ha det gott! / Eva