Som jag nämnt tidigare så är jag för snäll.

Om barnen sitter i vardagsrummet och säger "mamma, kan jag få vatten" så hämtar jag det till dem. Om barnen säger att de är sugen på en frukt, så fixar jag.

Om Lars säger te.x "vart är mobilen", och jag vet var den är så hämtar jag den åt honom. Fastän han inte ens frågar mig.

Jag frågar Lars om han behöver hjälp med något, om han gör något specifikt.

Bara för att nämna ett par exempel..

Nä, jag måste börja säga ifrån! Vilket jag faktiskt har börjat med   För vem tackar mig? Vem passar upp på mig? Vem städar upp efter mig? Ingen.

Det känns nästan som att jag är slav i mitt eget hem    Jag bor med tre stycken till som också kan städa efter sig. Det ska inte jag behöva göra åt dem.

Rasmus blir 10, Elias blir 7 och Lars.. ja, Lars är faktiskt vuxen. Och jag? Jag är bara för snäll.. Jag vill alltid vara alla andra till lags.

Men vem tackar mig? När får jag uppskattning för vad jag gör?

Jag vill vara den som ständigt ställer upp. Om jag har någon vän som jag ser eller som jag märker mår dåligt så försöker jag att finnas där.

Jag vill vara den som alltid finns där för andra. Även om jag inte alltid gör det, så gör jag verkligen så gott jag bara kan.