Min älskade son som ska börja klass 3 till hösten säger att han är tjock. Jag blir så ledsen.. Han ska ju inte ens tänka den tanken!

- Mamma, jag vill inte vara tjock!

- Men du är inte tjock!

- Kolla magen.. säger han och drar upp tröjan.

- Men älskade vän, du är INTE TJOCK!

- Jo, det är jag visst!

- Nä, det är du inte..

För att överbevisa honom så googlar jag fram några bilder på "tjocka barn".

- Kolla! Kom inte och säg att du är tjock..

Då skrattar han.

Vi hade denna diskussion i vintras någon gång också. Jag fick berätta och visa att vi alla ser olika ut, och att vi alla har olika kroppshyddor.

Rasmus brås på både mig och Lars, kraftig stomme. Medans Elias brås på.. Morfar? Vet inte riktigt.. Men Elias har smal stomme.

Mammahjärtat är och blir så ledsen   

Idag efter att pappa for kände jag en ledsamhet, kände att tårarna höll på att tränga fram.. Var tvungen att köra en "raggarsväng" med killarna för att skingra tankarna.

Och faktiskt, så hjälpte det!

Väl hemma igen bytte jag om till promenadkläder och begav mig iväg på en powerwalk. Tänkte springa först, men eftersom att jag gjorde det igår (och man ska väl dessutom vila någon dag innan nästa löprunda) blev det en powerwalk på 7,8 km varav att jag sprang drygt 1 km. 1 km är väl bättre än ingen alls   Längre får det bli i morgon!

Nu är när middagen är uppäten ska jag hoppa in i duschen! ..och sedan ta mig ett glas rött, tror jag    

P&K

1. Lunchdejt med Lars 
2. Kaffedejt med Linda  
3. Powerwalk 7,8 km (varav drygt 1km löptur)

Idag for pappa hem till dalarna igen. Jag behöver nog inte nämna att det är tråkigt.. För det är verkligen det.

De dagar han nu har varit här känns det som att vi kommit varann närmre. Det känns som att vi fått en bättre kontakt än tidigare.

Annars de få gånger han kommer upp är han här max några timmar och i bästa fall en dag. Men nu har han varit här sedan i måndags.

Förut har han liksom "bara varit pappa" men nu känner jag verkligen det där bandet mellan oss! Känner verkligen att det finns och är ett band mellan far och dotter.

Och det känns så himla bra att vi verkligen kan prata om (nästan) allt!

Jag önskar verkligen att han bodde nära oss, så vi knyta oss an det där bandet ännu närmre   

Jag känner att jag verkligen saknar honom nu, så pass att tårarna riktigt hänger bakom ögonlocken.. Helt ärligt   

Som tur var fick jag lite att göra när han for.

Först kom Lars hem så vi for iväg och lunchdejtade. Strax efter lunchdejten med honom for jag till en väninna och kaffedejtade.

Åh, jag önskar att pappa bodde nära oss...